Värsta dagen i mitt liv!
Kategori: Allmänt
Bebisen har gjort sin mamma riktigt orolig. Bebisen bökade, stöka, puffade, buffade, sparkade och boxades så sjukt mycket några dagar sedan. Aldrig varit med om så sjukt mycket aktivitet, men det är inte så konstigt med tanke på att det inte är jättegott om plats för våran skatt i min mage nu. Jag har känt sparkar varje dag sedan vecka 21. Då är det inte normalt när man någon dag inte känner något, eller knappt något. Och detta hände mig i förrgår..
Det var lite aktivitet på morgonen, men sedan så vart det inget på hela dagen. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom jag hade fullt upp med annnat. Och jag är också medveten om att bebisar gärna vilar/sover när mamman går omkring och är aktiverad, istället för att ligga i soffan och päsa. Men så igår kände jag att det är inte normalt, jag bör känna sparkar och boxande. I alla fall något! Samma sak igår, aktivitet på morgonen, men inget under dagen. Jag började bli riktigt, riktigt orolig och sjukt nojig att det värsta tänkbara hade hänt. Jag gjorde ALLT som man kan tänkas göra för att "väcka" bebisen. Jag kände till slut små, lätta buffande i magen, även Jens. Jag hade en misstanke om att bebis förmodligen hade vänt sig i magen, så den låg med ryggen mot magen och sparkar innåt. Eller, jag hoppades på det i alla fall.
Jag slappnade av lite i alla fall jag, jag känner ju åtminstone bebisen! Den är inte död... eller? Kanske faktiskt bara var gaser? Jag låg vaken nästan hela natten, jag ville inte missa ifall bebis gjorde sig till känna. Men ingenting. Jag gick upp runt tre och drack iskallt vatten, gick och la mig, kände fortfarande ingenting. Somnade tillslut och vaknade av att Jens petade på mig. Eller? NEJ! För det var bebisen! :D Bebisen hade äntligen gjort sig till känna och jag låg där, med händerna smekandes på magen och log, världens bredaste leende. Herregud vad härligt det var att känna att han äntligen var så där aktiv som jag är van vid.
Men jag tog i allla fall och ringde MVC för att få åka och lyssna på hjärtljuden. Där togs jag emot av underbara Eva (min BM var inte där). Herregud vilken underbar, lugn, förstående kvinna! Hon kände på magen, den kändes som den skulle. Sen tog hon tratten (vi har en sådan hemma, men den funkar inte.. kasst!) och så fort hon la den mot magen började Lakrits buffa! Så underbart, jag hade inte bara hittat på allt i huvudet! Jo, en hel del aktivitet var det där inne och min misstanke om att bebis hade lagt sig åt andra hållet bekräftades. Sen tog Eva dopplern och hon hittade hjärtat direkt (ännu ett tecken på att bebis ligger med ryggen mot min mage) och då brast jag ut i tårar. Sådan underbar känsla att få höra det lilla hjärtat slå. Två hjärtan i en kropp, men det är bara bebis hjärta jag bryr mig om! Jag älskar våran panda så otroligt mycket! Går inte förklara. Jag ringde Jens direkt och berättade. Han har ju varit lugn hela tiden. Men mitt mammahjärta höll på att brista i tusen bitar!
Jag rådfrågade igår vad jag borde göra och alla gav rådet att jag skulle ringa till förlossningen. Men det kändes onödigt eftersom jag faktiskt kände ytterst lite aktivitet där inne. Hade jag inte känt ett skit, eller om magkänslan hade sagt att något var fel då, då hade jag ringt! Men jag är otroligt tacksam att få råden i alla fall. Jag är inte expert på graviditeter och bebisar, men jag vet vad som är normalt för mig, hur min kropp har reagerat/reagerar, hur jag upplevt/upplever saker och ting.
Men idag välkomnar jag vecka 27! Magen spänner som tusan och det är förmodligen livmodern som växer, för sammandragningar känns annorlunda. Jag har börjat få lite småont i ryggslutet och mår fortfarande lite illa på morgonen, men annars mår jag sjukt bra! Igår kissade jag typ var tioende minut, men det beror på att bebis ligger långt ner och trycker mot blåsan. Bebis är inte fixerad, men inte konstigt att jag tycker magen sjunkit - igen! :P Ibland kissar jag inget på nätterna, men det är normalt, för mig, att kissa en eller två gånger. Mitt "rekord" är åtta gånger! Det vill jag inte uppleva igen... :P Och sen så tycker jag att bebis kan vända sig med ben och armar mot min mage igen. Jag ska aldrig mer tycka att det nästan börjar bli irriterande med mycket bökade och stökade! Mammas och pappas busiga lille plutt! ♥
Och så lite bilder :)
Jag slappnade av lite i alla fall jag, jag känner ju åtminstone bebisen! Den är inte död... eller? Kanske faktiskt bara var gaser? Jag låg vaken nästan hela natten, jag ville inte missa ifall bebis gjorde sig till känna. Men ingenting. Jag gick upp runt tre och drack iskallt vatten, gick och la mig, kände fortfarande ingenting. Somnade tillslut och vaknade av att Jens petade på mig. Eller? NEJ! För det var bebisen! :D Bebisen hade äntligen gjort sig till känna och jag låg där, med händerna smekandes på magen och log, världens bredaste leende. Herregud vad härligt det var att känna att han äntligen var så där aktiv som jag är van vid.
Men jag tog i allla fall och ringde MVC för att få åka och lyssna på hjärtljuden. Där togs jag emot av underbara Eva (min BM var inte där). Herregud vilken underbar, lugn, förstående kvinna! Hon kände på magen, den kändes som den skulle. Sen tog hon tratten (vi har en sådan hemma, men den funkar inte.. kasst!) och så fort hon la den mot magen började Lakrits buffa! Så underbart, jag hade inte bara hittat på allt i huvudet! Jo, en hel del aktivitet var det där inne och min misstanke om att bebis hade lagt sig åt andra hållet bekräftades. Sen tog Eva dopplern och hon hittade hjärtat direkt (ännu ett tecken på att bebis ligger med ryggen mot min mage) och då brast jag ut i tårar. Sådan underbar känsla att få höra det lilla hjärtat slå. Två hjärtan i en kropp, men det är bara bebis hjärta jag bryr mig om! Jag älskar våran panda så otroligt mycket! Går inte förklara. Jag ringde Jens direkt och berättade. Han har ju varit lugn hela tiden. Men mitt mammahjärta höll på att brista i tusen bitar!
Jag rådfrågade igår vad jag borde göra och alla gav rådet att jag skulle ringa till förlossningen. Men det kändes onödigt eftersom jag faktiskt kände ytterst lite aktivitet där inne. Hade jag inte känt ett skit, eller om magkänslan hade sagt att något var fel då, då hade jag ringt! Men jag är otroligt tacksam att få råden i alla fall. Jag är inte expert på graviditeter och bebisar, men jag vet vad som är normalt för mig, hur min kropp har reagerat/reagerar, hur jag upplevt/upplever saker och ting.
Men idag välkomnar jag vecka 27! Magen spänner som tusan och det är förmodligen livmodern som växer, för sammandragningar känns annorlunda. Jag har börjat få lite småont i ryggslutet och mår fortfarande lite illa på morgonen, men annars mår jag sjukt bra! Igår kissade jag typ var tioende minut, men det beror på att bebis ligger långt ner och trycker mot blåsan. Bebis är inte fixerad, men inte konstigt att jag tycker magen sjunkit - igen! :P Ibland kissar jag inget på nätterna, men det är normalt, för mig, att kissa en eller två gånger. Mitt "rekord" är åtta gånger! Det vill jag inte uppleva igen... :P Och sen så tycker jag att bebis kan vända sig med ben och armar mot min mage igen. Jag ska aldrig mer tycka att det nästan börjar bli irriterande med mycket bökade och stökade! Mammas och pappas busiga lille plutt! ♥
Och så lite bilder :)
Maria säger:
Wow, vilken underbar mamma du kommer bli <3
Jessica säger:
Åh harre min gud vilken oro du måste känt!
Skönt att det visade sig att allt var bra!
Kram!
Anonym säger:
Va fin magen är Anni! Och skönt att allt va bra <3 man blir ju så jäkla orolig så lätt när det gäller bebisen! Lika bra att kolla upp det. Annars går man bara å grubblar. kram/ Lina