lakritsimagen.blogg.se

Jag har känt mig annorlunda i kroppen sen i torsdags, jag har liksom känt att något inte riktigt stämmer. När jag sen vaknade upp med stickningar och hugg i underlivet så fick jag det bekräftat att något fel/konstigt/annorlunda är det. Bebis ligger med huvudet nedåt, han har fixerat sig men är ruckbar. Trodde då att stickningarna och hugget berodde på det. Jag hade dessutom sjuka sammandragningar den morgonen. Det där stickandet höll i sig från och till hela dagen och har fortfarade inte helt släppt. Jag har dessutom sprungit på toaletten mer än vanligt, trots att jag inte druckit mer än vanligt. Ena "tömmingen" är genomskinlig och luktfri och tio minuter senare så är urinet mörkt och luktar konstigt, trots att jag inte ens druckit något.

Idag, runt 14.30 så gick jag på toa. Jag hade givetvis gått på toa flera gånger innan och inte märkt något. Men så skulle jag torka mig och något, det undermedvetna, sa åt mig att kolla på pappret och där såg jag det jag inte vill se - blod! Jag tänkte naturligtvis det värsta tänkbara - vårat älskade hjärtegryn hade dött! Men jag hade ju känt honom flera gånger under dagen och dagarna innan. Men det är så jag reagerar! Jag tänker inte efter på ett logiskt sätt, utan jag tänker det värsta, tänkbara scenariot.

Jag höll i en loppis som är i samma byggnad som min sambos restaurang, så jag gick till honom. Med en klump av gråt i halsen. Han såg mig och jag brast ut i gråt. Han trodde att typ en rånare hade kommit in i konsthallen och skjutit alla utom mig, haha! Men så försökte jag berätta vad som hade hänt och han försökte inte ens säga något i form med: "Det är säkert ingen fara!". Det hade inte hjälpt, utan han såg hur chockad jag var, höll om mig och försökte få mig lugn så jag kunde berätta. Jag berättade att jag blödde när jag gick på toaletten och han sa att jag skulle ringa 1177 och rådfråga. Eftersom jag inte hade ont, eller att det forsade blod, så var ju han lugn. Han har ju ändå gått igenom detta en gång tidigare :) Jag ringde 1177 och förklarade i den mån jag kan, med lite gråtattacker emellanåt. Dom tyckte att jag skulle ringa in till förlossningen. Blödningen kunde bero på vad som helst! Dom tyckte dock först det lät som att slemproppen hade gått, eftersom jag dessutom hade ont i ryggen, sammandragningar och "ett tryck nedåt" (det är så svårt att förklara den känslan! Men jag tror att de som är gravida, eller har varit, vet vad jag pratar om).

Jag fick prata med förlossningen och dom bad mig och min sambo att packa BB-väskan, förbereda mig mentalt för en baby och komma så fort som möjligt in till förlossningen. När vi väl var där fick vi stå och vänta utanför dörren i fem minuter, trots att vi ringt på klockan tre gånger! TÄNK om detta hade varit "på riktigt", att jag faktiskt höll på att föda, tänk då att stå där och vänta i fem minuter. Dåligt första intryck! Men dom förklarade att dom var underbemannande och det det fanns kvinnor där inne som höll på att föda. Men vi kom i alla fall in i "avslappningsrummet" och fick vänta. Sen kom världens mysigaste och trevligaste barnmorska in och "kopplade upp mig". Jag hade känt bebisen röra på sig i magen, både i bilen och under tiden vi väntade. Men barnmorskan hade svårt att hitta bebisens lilla hjärta, ett riktigt busfrö! Så hon försökte hitta det med en där "tratten" och hon hörde ett hjärta slå väldigt svagt där inne! Jag pustade ut och höll på att lipa igen. Men hon "kopplade upp mig" för att göra en CTG-undersökning. Kollade bebis hjärtrytm och mätte mina sammandragningar. Det tog ett bra tag innan hon kunde hitta ett bra ställe för att lyssna på hjärtat. Jag har moderkakan i framvägg och bebisen "gömde sig" och det tog en halv evighet innan hon hittade ett bra ställe. Inte nog med att bebis "gömde sig", han tryckte dessutom upp räva i ansiktet på henne när hon skulle lyssna med örat, hahaha! Så den utbuktningen jag känner på vänster sida är bebisens röv, den ligger jag och klappar på på kvällarna :P

20 minuter tog undersökningen sen tyckte maskinen att det räckte. Jag hade dessutom tre, rätt starka, sammandragningar under tiden som jag inte ens kände. High tech den där maskinen! Jag tog dessutom ett urinprov och det var onormalt grumligt och dessutom fyllt med bakterier :( Det "roliga" i det hela är att när jag var hos min barnmorska i onsdags så visade prover och mätningar fullt normala svar. Så då måste det ha varit en eventuell UVI som startade i fredags morses när jag fick så himla ont! Dom ville inte rikigt skicka hem mig efter den undersökningen, så jag fick vänta på läkaren som ville göra ett VUL på mig. Så jag och Jens gick till ett annat rum där hon tryckte upp en stav mellan benen på mig för att kolla att tappen såg normal ut och ja - det gjorde den. Jag såg desstom Lakrits lilla huvud på skärmen! :D När hon drog ut staven var den full av blodiga strimmor... Fräscht! Hon kände dessutom med sina fingrar och tappen kändes som den ska och den handsken var också blodig.. Jag fick lite panik igen, för det såg såååå himla mycket ut! Men hon lugnade mig och sa att det var fullt normalt och allting såg normalt ut.

Mellan vecka 28-32 har livmodern en ordentlig tillväxtperiod. Så det är faktiskt inte så konstigt att det drar, spänner, hugger och sticker på ett annat sätt. Och inte heller blöder. Men jag har inte blödit en ena droppe under graviditeten (många får ju en så kallad nidblödning och småblödningar) så därför fick jag panik. Vi blev hemskickade och jag ska börja käka antibiotika på måndag och invänta provsvaren från urinprovet.

Vi firade att allting såg normalt ut med en skrovmål på Max - det satt gött i kesta! Nu ska jag snart hoppa in i en vaaaarm och lång dusch, sen ska jag ta mig tusan krypa ner i sängen. Tidigt morgon för det är loppis imorrn igen! :)

Den här maskinen vill jag inte se igen förrän om drygt 11 veckor! Men jag är sååå tacksam att det finns sådan häringa teknik!