En händelserik afton!
Kategori: Allmänt
Ja jisses, var ska jag börja egentligen? Det känns som att jag ska berätta om min förlossning, men så roligt ska vi inte ha det. Än. Jag vill ju inget annat än att bebis ska komma ut till oss, men jag vill gärna att han stannar åtminstone en vecka till. För då anses man vara helt färdig med graviditeten. Man räknar att en normal graviditet håller på i mellan 38-42 veckor. Jag hoppas ju naturligtvis att Lakrits vill ut mellan vecka 38-40.
I förrgår, runt 17.30, så la vi oss i sängen för att jäsa efter en mycket delikat måltid! Vi blev så mätta båda två så vi orkade inget annat. Jag skulle dessutom iväg på kören klockan 19, så behövde vila lite. Runt 18 kände jag för första gången av den där fruktansvärda, intensiva smärta. Jag skrek rakt ut, det gjorde så jävla ont! Jag försökte ändra position, men gick nästan inte. Jag rullade ur sängen i hopp om att det skulle kännas bättre att stå, men nej. Jag stod framåtlutad över sängen och flämtade. Smärtan vägrade släppa! Smärtan höll i sig i ungefär en minut, men kändes mer som en timma. Jag trodde kroppen skulle gå sönder. Jens låg i sängen och bara kollade, han visste inte vad han skulle göra. Men skulle han komma nära så hade jag nog slagit till honom haha! Efter en stund så släppte i alla fall smärtan, men kvar fanns en riktigt molande värk. Det högg, stack, ilade, tryckte och brände i hela underlivet. Den där intensiva smärtan kom inte något mer under kvällen, men på kören så hade jag kvar den molande, tunga värken. Och bebis levde som vanligt rövare i magen, så det stillade min oro. Jag visste ju inte vad detta var!
Under natten sen så vaknade jag upp av samma smärta, men jag andades bort smärtan och försökte somna om. Jag sov inte bra den natten kan jag säga. Även om den intensiva smärtan var borta så var fortfarade den där molande värken kvar, som att mensen var på väg vilken sekund som helst. Jag kunde liksom inte komma till ro och så var det under hela gårdagen. Emellanåt kom den där intensiva smärtan, men den försvann rätt fort, höll inte alls i sig lika länge och kom väldigt oregelbundet. Mot kvällen sen så kom smärtan tätare och tätare och höll i sig i typ 30-40 sekunder, men det var väldigt oregelbundet fortfarande. Och varje gång den intensiva smärtan försvann så fanns den där molande jävla värken kvar.
Jag skrev till Jens att han borde hitta en stand by, ifall att vi var tvungna att åka in. Jag höll ut ett tag till tills jag det kändes alldeles för obekvämt för att inte kolla vad som försiggick. Klockan 21 ringde jag förlossningen som tyckte vi skulle komma in så fort som möjligt. Och väl där inne så pratade vi först lite om hur jag upplevde allting, hur det kändes och mina tidigare erfarenheter. Jag sa att det inte kan vara förvärkar, för förvärkarna känns inte så. Men det var det, förvärkar. Som helt har ändrat karaktär! Förvärkar från helvetet. Vi gjorde en CTG-kurva för att mäta intensiteten och hur bebis reagerar när det kommer en. Det tog ungefär en kvart innan jag fick första förvärken och mitt normala värde låg stabilt på runt 20-25 och när smärtan kom så sköt sig värdet upp till över 70! Det var rätt skönt att se att det faktiskt var förändringar, så det inte bara var i min skalle. Bebis reagerade knappt på när jag hade mina förvärkar, så det är väl i och för sig bra, och han låg mellan 120-160 under 30 minuter. Men hans stabila rytm låg på 154-155, som han legat på under hela graviditeten i princip.
Sen tyckte barnmorskorna att dom skulle kolla om jag var öppen något, eftersom mitt underliv också gjorde ont. Men jag var inte öppen ens en millimeter! Hahaha! Det var lite pinsamt faktiskt... Jag fick även kissa i en mugg så dom skulle kolla om det var något annat, typ UVI, eftersom jag var öm över hela magen. Det fanns vita blodkroppar i urinen, men inget mer än så. Dom ska skicka urinet på odling eller vad det heter, för att kolla lite extra. Läkare tyckte inte att jag skulle ta antibiotika om jag inte själv ville det och det ville jag inte. Onödigt att stoppa i sig medicin när det egetntligen inte ens behövs. Vi gjorde även ett ultraljud för att kolla så allting såg bra ut och också för att kolla om hon kunde hitta något som gjorde att livmoder var så öm över magen. Men ingenting! Det enda vi såg var en livlig bebis som rörde på sig, sparkade, drack vatten och höll på. Vi såg en jättebra profilbild och där liknade bebis mig. Dessutom TROR jag att jag såg något som bara pojkar har... Men vi får se! ;)
Allting såg i alla fall bra ut och vi åkte hem med beskedet "förvärkar" och det är något jag måste stå ut med tills bebis vill komma ut. Det suger lite, för det är fan inte kul att gå runt och ha ont! Men så länge allting såg bra ut så känner jag mig trygg och förr eller senare så har vi vårt lille hjärtegryn här hos oss!
En rejält nedsjunken mage med en väldigt fixerad bebis där i :D
Snart är allting rosa! :D
Och den här bilden, det är förvisso hur det ser ut i magen i vecka 38 och jag går ju in i den veckan på tisdag. Men är det konstigt att jag har så ONT i underlivet? Det spänner, ömmar, pulserar, trycker, ilar, strålar, hugger och sticker. Han är ju så pass långt ner nu så det är inte konstigt att huvudet trycker på allting. INTE SKÖNT!
I förrgår, runt 17.30, så la vi oss i sängen för att jäsa efter en mycket delikat måltid! Vi blev så mätta båda två så vi orkade inget annat. Jag skulle dessutom iväg på kören klockan 19, så behövde vila lite. Runt 18 kände jag för första gången av den där fruktansvärda, intensiva smärta. Jag skrek rakt ut, det gjorde så jävla ont! Jag försökte ändra position, men gick nästan inte. Jag rullade ur sängen i hopp om att det skulle kännas bättre att stå, men nej. Jag stod framåtlutad över sängen och flämtade. Smärtan vägrade släppa! Smärtan höll i sig i ungefär en minut, men kändes mer som en timma. Jag trodde kroppen skulle gå sönder. Jens låg i sängen och bara kollade, han visste inte vad han skulle göra. Men skulle han komma nära så hade jag nog slagit till honom haha! Efter en stund så släppte i alla fall smärtan, men kvar fanns en riktigt molande värk. Det högg, stack, ilade, tryckte och brände i hela underlivet. Den där intensiva smärtan kom inte något mer under kvällen, men på kören så hade jag kvar den molande, tunga värken. Och bebis levde som vanligt rövare i magen, så det stillade min oro. Jag visste ju inte vad detta var!
Under natten sen så vaknade jag upp av samma smärta, men jag andades bort smärtan och försökte somna om. Jag sov inte bra den natten kan jag säga. Även om den intensiva smärtan var borta så var fortfarade den där molande värken kvar, som att mensen var på väg vilken sekund som helst. Jag kunde liksom inte komma till ro och så var det under hela gårdagen. Emellanåt kom den där intensiva smärtan, men den försvann rätt fort, höll inte alls i sig lika länge och kom väldigt oregelbundet. Mot kvällen sen så kom smärtan tätare och tätare och höll i sig i typ 30-40 sekunder, men det var väldigt oregelbundet fortfarande. Och varje gång den intensiva smärtan försvann så fanns den där molande jävla värken kvar.
Jag skrev till Jens att han borde hitta en stand by, ifall att vi var tvungna att åka in. Jag höll ut ett tag till tills jag det kändes alldeles för obekvämt för att inte kolla vad som försiggick. Klockan 21 ringde jag förlossningen som tyckte vi skulle komma in så fort som möjligt. Och väl där inne så pratade vi först lite om hur jag upplevde allting, hur det kändes och mina tidigare erfarenheter. Jag sa att det inte kan vara förvärkar, för förvärkarna känns inte så. Men det var det, förvärkar. Som helt har ändrat karaktär! Förvärkar från helvetet. Vi gjorde en CTG-kurva för att mäta intensiteten och hur bebis reagerar när det kommer en. Det tog ungefär en kvart innan jag fick första förvärken och mitt normala värde låg stabilt på runt 20-25 och när smärtan kom så sköt sig värdet upp till över 70! Det var rätt skönt att se att det faktiskt var förändringar, så det inte bara var i min skalle. Bebis reagerade knappt på när jag hade mina förvärkar, så det är väl i och för sig bra, och han låg mellan 120-160 under 30 minuter. Men hans stabila rytm låg på 154-155, som han legat på under hela graviditeten i princip.
Sen tyckte barnmorskorna att dom skulle kolla om jag var öppen något, eftersom mitt underliv också gjorde ont. Men jag var inte öppen ens en millimeter! Hahaha! Det var lite pinsamt faktiskt... Jag fick även kissa i en mugg så dom skulle kolla om det var något annat, typ UVI, eftersom jag var öm över hela magen. Det fanns vita blodkroppar i urinen, men inget mer än så. Dom ska skicka urinet på odling eller vad det heter, för att kolla lite extra. Läkare tyckte inte att jag skulle ta antibiotika om jag inte själv ville det och det ville jag inte. Onödigt att stoppa i sig medicin när det egetntligen inte ens behövs. Vi gjorde även ett ultraljud för att kolla så allting såg bra ut och också för att kolla om hon kunde hitta något som gjorde att livmoder var så öm över magen. Men ingenting! Det enda vi såg var en livlig bebis som rörde på sig, sparkade, drack vatten och höll på. Vi såg en jättebra profilbild och där liknade bebis mig. Dessutom TROR jag att jag såg något som bara pojkar har... Men vi får se! ;)
Allting såg i alla fall bra ut och vi åkte hem med beskedet "förvärkar" och det är något jag måste stå ut med tills bebis vill komma ut. Det suger lite, för det är fan inte kul att gå runt och ha ont! Men så länge allting såg bra ut så känner jag mig trygg och förr eller senare så har vi vårt lille hjärtegryn här hos oss!
En rejält nedsjunken mage med en väldigt fixerad bebis där i :D
Snart är allting rosa! :D
Och den här bilden, det är förvisso hur det ser ut i magen i vecka 38 och jag går ju in i den veckan på tisdag. Men är det konstigt att jag har så ONT i underlivet? Det spänner, ömmar, pulserar, trycker, ilar, strålar, hugger och sticker. Han är ju så pass långt ner nu så det är inte konstigt att huvudet trycker på allting. INTE SKÖNT!
